Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 12 januari, 2015

Välkommen till frukostseminarier om kundmissnöje!

Vi bjuder just nu in alla marknadschefer och andra intresserade till frukostmöten, se DR_missnoje_original_low. Vi ska visa dig hur man identifierar och bemöter kundmissnöje och dessutom titta närmare på de speciella mardrömsscenarier som sociala medier möjliggör när det gäller kundmissnöje.

Lär dig undvika kundmissnöje! Välkommen till oss 11 eller 12 februari, alternativt 4 eller 5 mars. Adressen är Kornhamnstorg 6 i Gama Stan, Stockholm och tiden är 8.30 – ca 10.00. Skicka ett mail till lars.stromqvist@kundskaparna.com och berätta att du (och eventuella kollegor) vill vara med.

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 13 december, 2014

Kundmissnöje kan finnas där du minst anar det

Du kan inte räkna med att närhet till kunden betyder att du förstår vad som rör sig i deras huvuden. Låt mig ge ett exempel. Av integritetsskäl måste jag sudda ut alltför lätt igenkännbara fakta. Först som sist ska jag konstatera att den här organisationen faktiskt tog tag i problemen och lever vidare i betydligt bättre samförstånd med sina uppdragsgivare. Men det kunde ha gått riktigt illa.

Det handlar om en specialistorganisation som jobbar mot stora företag. De har specifika utbildningsuppdrag som de är i stort sett ensamma om att erbjuda. Behovet av deras tjänster är kontinuerligt och de lever därför i en sorts symbios med uppdragsgivarna, lokalt på många sätt betydligt närmare uppdragsgivaren än den övriga egna organisationen.

På en ort där det stora företaget är den helt dominerande arbetsgivaren hade man gjort en traditionell kundundersökning med betygsättning av specialistföretagets tjänster. Betygen var mediokra men inte katastrofala, cirka 70 av 100 (vilket många ju tycker är helt OK). Men det fanns oroande tecken på att något bubblade under ytan och jag fick uppdraget att titta närmare på samarbetet.

Det visade sig att uppdragsgivarens missnöje var massivt. Specialistföretaget fick underkänt i hela sin kärnaffär, de kunde inte leverera som utlovat, de kunde inte dokumentera, de informerade inte om någonting av betydelse. Sa alltså uppdragsgivaren. Dessutom höll specialistföretaget på att utveckla andra tjänster som ingen hade efterfrågat, men som tog tid och kraft från kärnaffären, vilket gjorde det hela ännu värre.

På specialistföretaget hade man förstått att läget inte var bra, men menade att man jobbade på att lösa problemen i djupt samförstånd med uppdragsgivaren, som var helt informerad.

Uppdragsgivaren hade dock inte alls noterat någon problemlösning utan höll nu på att förbereda starten av en egen organisation som skulle ersätta specialistföretaget. Om detta visste dock specialistföretaget ingenting alls.

Problemets kärna visade sig vara det nära samarbetet på den lilla orten. Människorna kände helt enkelt varandra för bra. De umgicks privat, de bytte ibland sida med varandra i karriären. De var kompisar och kunde därför inte prata klarspråk med varandra om professionella problem. De umgicks varje dag och på specialistföretaget trodde man därför att informationsutbytet var fullständigt, men det hölls sällan några formella möten med protokoll och åtgärdslistor. Man hade för vana att låna personal av varandra i kritiska situationer och trodde att det skedde i samförstånd, fast uppdragsgivaren gnisslade tänder och såg det som enda sättet att faktiskt få jobbet gjort.

Min utredning kom som en chock och några ville helt enkelt inte tro på resultatet (psykologin kring detta kan vara värd att skriva om någon annan gång). Men sakta men säkert mognade ändå insikten att man faktiskt hade ett problem som kunde ha betytt slutet för företaget. Man lade korten på bordet med uppdragsgivaren och skalade bort de oönskade tjänsterna, och började så sakteliga bygga upp förtroendet igen.

Kundmissnöje kan finnas bakom det vänligaste leende. Tro inte att du vet vad kunden tycker bara att för du känner honom/henne.

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 4 november, 2014

Kundmissnöje och sociala medier

Slentrianmässigt talar man om kundnöjdhet, men den verkligt brännande frågan är om det finns missnöjda kunder, och vad orsaken är. Kundskaparna jobbar sedan en tid tillbaka med CDI (Customer Dissatisfaction Index) för att tydliggöra att det är missnöje vi kartlägger. Det är också enkelt att förstå att målet måste vara noll, alltså, CDI = 0.

Jokern i leken när det gäller kundmissnöje är sociala medier. De flesta har nog hört och sett ett antal exempel på hur snabbt det kan gå att sprida missnöje via Twitter, YuoTube, Facebook och alla möjliga andra forum. Vi som huvudsakligen jobbar med business-to-business har hittills varit relativt förskonade från detta, men vem är beredd att hålla vad om att det fortsätter att vara så i framtiden?

20 november 2014 bjuder vi tillsammans med Lexicon på frukostseminarium hos oss på Kornhamnstorg 6, där vi dels kommer att ge dig insikt om vad sociala medier kan göra med kundmissnöje, dels också visa dig hur bra kundförståelse är vägen till att bli allt konkurrenskraftigare. Tid: 8.30 – 10.00 (kaffe och smörgås från 8.15). Skicka ett mail till lars.stromqvist@kundskaparna.com om du vill ha mer information och/eller anmäla dig till seminariet. Ta gärna med en namngiven kollega. Välkommen!

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 2 juli, 2014

Sollentuna är ute och cyklar i Rotebro

”Rotebro i förändring” heter en tämligen ny rapport, utgiven av Sollentuna kommun. Rapporten är en förstudie inför en framtida utveckling av Rotebro och intilliggande delar av Upplands-Väsby. Rapporten är en analys av platsen, marknaden och miljön och intressant läsning. Utveckling av platser och bostäder är något som Kundskaparna och vår samarbetspartner Property People vet åtskilligt om.

Det är marknadsanalysen som drar ögonen till sig. Den bygger nämligen på ett synsätt som etablerades av konsultkollegan Evidens i en rapport om stadsmässiga kvaliteter från 2011. Den rapporten byggde på försäljningsdata från ett mycket stort antal bostadsaffärer gjorda i Stockholm, Lidingö och Haninge, och tanken var att man genom så kallad regressionsanalys skulle kunna sätta ett värde på hur vissa stadsfaktorer påverkar försäljningspriset.

Evidensrapporten kom fram till att följande faktorer i själva bostadsmiljön har en positiv inverkan på försäljningspriset:

  1. Närhet till city
  2. Närhet till spårstation
  3. Tillgång till gång- och gatunät
  4. Tillgång till urbana verksamheter
  5. Tillgång till park
  6. Närhet till vatten
  7. Kvartersformen

Detta har arbetsgruppen som gjorde Rotebrorapporten anammat i sin helhet och kommer då fram till att Rotebro har stadspotential med sin pendeltågsstation. Tillgång till gator och vägar har man ju om man bor där, möjligen är det litet ont om urbana verksamheter men sånt får man väl lösa. Och park kan man väl bygga. Sjön Norrviken ligger dessutom inom synhåll från järnvägsstationen, visserligen på andra sidan spåren och med E4 emellan, men i alla fall.

Och så är det kvartersformen. Evidens kommer fram till att det är de slutna kvarteren som ger stadsmässighet, så det är slutna kvarter som gäller även i kommande nybyggnation i Rotebro.

Men hallå, hur f-n läser ni egentligen? Evidensrapporten är tydlig med att mycket av materialet helt och hållet baseras på Stockholm. Det är inte heller någon receptbok för hur man utvecklar nya områden, bara en statistisk genomlysning av hur etablerade områden fungerar. För det finns ju faktiskt varumärken också. Stockholm = stad, men Rotebro? Nog verkar det väl rimligt att förväntningarna på en plats har rätt stor betydelse för vad man med framgång kan bygga där.

Det Rotebro jag själv bodde i, under några år på femtio- respektive sjuttiotalen samt 1980-2005 är mestadels ett småhusområde utan någon särskilt hög status, pliktskyldigt förstärkt med hyres- och bostadsrättslägenheter på 70-talet för att ge ett någotsånär anständigt underlag för busstrafik och livsmedelshandel. Ja, litet tillspetsat är det kanske. Rotebro är delvis charmigare än det ser ut när man passerar på E4, men hur ska eventuella inflyttare veta det?

Sollentuna får nog räkna med att det krävs litet mer än kvartersutformning för att skapa en stad i Rotebro. Slutna kvarter i förortsmiljö skapar enligt min mening inte en ny stadsmässighet, det är bara ett nybrutalt sätt att minimera behovet av gator och avlopp per lägenhet. Och till priset att du som bostadsköpare måste delta i grannens vardagsliv och vice versa, med innerhörnens planlösningslogik. Om du förstår vad jag menar. Tänk dig att du och grannen bor i varsitt hörn av en vinkelbyggd villa. Privatliv, någon?

Tillgången till gator och vägar är också något annat än Sollentunarapporten tror. Det är nämligen den stadsmässiga möjligheten att ta flera olika vägar mellan A och B, ungefär lika långa men med varierande glädjeämnen i form av olika butiker, caféer och liknande. På det sättet kan man inte jämföra villaområdets gamla vägar.

Och den önskade parken hänger ihop med stadsmiljön. En välordnad park är stadsbornas trädgård. Rotebro är redan fullt med trädgårdar och ligger dessutom i kanten av Järvafältet, som inte är särskilt jämförbart med en bortglömd träddunge i stan.

Sollentuna har en del utmaningar när det gäller Rotebro, och om detta står det ingenting meningsfullt i rapporten. Är detta typiskt för kommunal bostadsplanering?

Ha en skön sommar!

 

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 9 maj, 2014

Mer om ”miljonärsprogrammet”

Jag har just läst Boverkets nya rapport, ”Låst läge på bostadsmarknaden”. Det är en förtjänstfull genomgång av de mekanismer som gör att vi idag inte byter bostäder förrän det är absolut nödvändigt. Bristen på hyresrätter och den höga reavinstskatten låser in människor i befintliga bostäder.

I rapporten finns också ett resonemang om de stora prisstegringen på senare år. Man konstaterar att inkomster och bostadspriser i princip följs åt. Vi har vant oss vid att en viss andel av inkomsten går till boendet och är beredda att öka boendekostnaden om inkomsten stiger, vilket den har gjort ganska rejält för många. Bostadspriserna har dock ökat med ytterligare 50 % på 15 år, relativt sett, och denna kraftiga prisstegring förblir oförklarad i rapporten.

Jag tror dock att jag vet varför. Alla är trots allt inte inlåsta i sina bostäder, det byggs nytt och någon köper. Men det är en anorektisk marknad som med precision hyvlar av ett litet skikt av köpare som med nöd och näppe kan betala vad det nya boendet kostar. Mycket dyrt, alltså, och bara ett fåtal som har möjlighet att betala för det.

Det handlar återigen om våra 55-plussare som jag har skrivit om så många gånger förut. De som köper för reavinsten. De som trots allt bortser från reavinstskatten, eftersom värdestegringen ändå känns som en illusion. Och som väljer att betrakta avgiften till bostadsrättsföreningen som en hyra på en hygglig nivå, jämfört med riktigt hyresboende.

Schablonmässigt ska då 160 kvadratmeter villa betala för 90 kvadratmeter bostadsrättslägenhet. Med hänsyn till reavinst och andra säljkostnader växlar det upp kvadratmeterpriset med mer än 30 %.

Så här hårt prismaximerade var inte bostäderna på 1990-talet, vilket rapporten också beskriver. Det fanns snarast ett bostadsöverskott. Då blev det pengar över när villaägarna sålde och köpte bostadsrätt. Men känslan att det är allt svårare att hitta rätt ny bostad (det är ingen illusion) har gradvis drivit priserna till absolut maximum. Ett ”miljonärsprogram”, som arkitekten Fredrik von Platen så passande har döpt det till.

Hur man löser knuten? Jag kan bara komma på ett enda sätt, nämligen att kommunen aktivt kräver en viss maximal prisnivå på nyproduktionen via markanvisningarna. På dagens marknad skulle det dock till att börja med betyda, att de som fick köpa de nya billiga lägenheterna skulle kunna göra ett rejält klipp på andrahandsmarknaden, så det måste också till någon slags prisstegringsstopp för köparen.

En begränsad kapitalinsats och en överenskommelse om att man bara får tillbaka pengarna när man flyttar. Låter det bekant? Det är kooperativa hyresrätter vi talar om. Marknaden hade mått väldigt bra om denna typ av bostäder hade fått ett rejält uppsving.

PS. Jag gör undantag för Stockholms innerstad, där priserna delvis drivs av andra mekanismer. I Stockholm bygger man ett mångmiljonärsprogram. Frågan är bara om antalet mångmiljonärer räcker till för att befolka innerstaden, när alla andra har drivits ut.

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 16 april, 2014

Thanks, Mr Putin!

Krisen i Ukraina pågår för fullt. Mycket finns att säga om detta återfall i krig och erövring, men det kanske mest anmärkningsvärda är hur skickligt Ryssland spelar med lögn och desinformation. Den verklighetsbild som serveras i ryska medier är något helt annat än den relativt nyktra, västeuropeiska rapporteringen. “If you don’t know any better, Ukraine has descended into an anarchic ‘Mad Max’ wasteland of neo-fascist mobs hunting down ethnic Russians, so of course something has to be done”, skriver i New York Times en amerikansk universitetslärare som jobbar i Ukraina.

Det är ju närmast en konstart, detta att ljuga offentligt på ett så övertygande sätt att sanningen helt förintas. Ni minns säkert Bagdad-Bob som hade läget under kontroll trots synliga bombkrevader i TV-bildens bakgrund. President Putin är tyvärr rent mästerlig på detta, och han ser dessutom ut att faktiskt ha kontroll också.

Jag har skrivit förut om lögnerna i näringslivet. Man kunde också tillägga de offentliga lögnerna, som frodas i byråkratmyllan i Sverige likaväl som i de flesta andra länder. Eller våra politiska partier, som går till val på allt utom sitt eget partiprogram. Betalningsföretaget Klarna, som pratar kundservice och tjänar pengar på framprovocerade förseningsavgifter och inkasso. Den svage får backa undan, oavsett hur rätt man har.

Vårt västerländska samhälle är byggt på tillit. Men nu är vi snart där att vi inte kan lita på någon. Ett skitsamhälle där alla skriker och gapar men ingen lyssnar. Inte mitt samhälle. Tack för att du gör det så synligt, Mr. Putin. Var kan jag checka ut?

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 24 februari, 2014

Är ”marknaden” verkligen bostadsutvecklarna?

De kommunala markpriserna är nu så höga att de nästan omöjliggör nya bostadsprojekt, i alla fall i och kring Stockholm. Kommunerna försvarar sig gärna med ett EU-direktiv som säger att kommuner inte får gynna enskilda intressenter. Detta tolkar de flesta kommuner som att kommunal mark måste säljas med anbudsförfarande, och det innebär i sin tur att det som byggs kommer att bli mycket dyrt, eftersom alla bostadsutvecklare tvingas sikta på marknadens högprissegment för att ha en chans att lyckas ro hem projektet.

Kommunallagen säger att en kommun ständigt måste fortsätta att utvecklas. Kommunen behöver värna om den erbjudna servicen, kommunen behöver nya skattebetalare. Och de nya skattebetalarna behöver någonstans att bo, gå i skolan, arbeta etc. Nya bostäder är alltså en av nyckelfrågorna som avgör hur kommunen kommer att utvecklas.

Men vad händer om ingen ny skattebetalare har råd att bo i de nya bostäderna? De som köper de dyra bostäderna idag, använder oftast reavinster från 30 års villaboende. Vem våga dra ut den här trenden och tro att att det finns lika mycket reavinstpengar om tio eller femton år?

Det är väl bara för bostadsutvecklaren att sänka priset, kan man tycka. Men priset, så högt det är, är redan pressat av de höga markpriserna. Många bostadsutvecklare har redan idag på känn att de dyrare bostäderna i nya områden är prissatta bra nära smärtgränsen.

Frågan är varför man över huvud taget ska behöva hamna i den här situationen. Det är ju inte bostadsutvecklarna, utan bostadsköparna som är den verkliga marknaden. Och det är de nya invånarnas boendepreferenser och betalningsförmåga som avgör vad marknadspriset är. När kommunen i stället använder bostadsutvecklarna som substitutmarknad saknas den faktiska kopplingen till bostadens slutliga utförande och pris.

En kommun som tar sina egna tillväxtplaner på allvar borde börja i en helt annan ände och fråga sig vilka inflyttare man vill ha, vilka bostäder de önskar sig och vad de kan och vill betala för dem. Kommunen måste sätta sitt eget markpris så att det tillsammans med bostadsutvecklarens kalkyl matchar det önskade målet.

Är nu detta möjligt, med hänsyn till marknadsmässigheten? Ja, det borde väl inte vara omöjligt att plädera för att det ovanstående är det riktiga marknadspriset – även om man får försvara det i domstol. Möjligheten tycks nämligen vara inskriven redan i det EU-direktiv som man idag stöder sig på. Man behöver inte sälja marken med öppet anbudsförfarande. Där finns också alternativet att överlåta mark utan anbudsförfarande, under förutsättning att marken har värderats av en eller flera oberoende värderingsmän före försäljningen.

Det som behövs är alltså egentligen bara att dessa oberoende värderingsmän börjar med att titta på den verkliga marknaden – bostadsköparna.

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 5 februari, 2014

Gapet mellan bostadsplanerna och marknaden

Det skrivs mycket om det låga bostadsbyggandet och dess orsaker. Det grundläggande problemet är att nybyggda lägenheter i praktiken bara byggs för ett mycket begränsat marknadssegment, villaboende 55+ och de reavinstpengar som finns i deras boende. Det mesta därutöver handlar om omflyttning, det vill säga, att männniskor byter bostäder med varandra.

Det finns ett enormt gap mellan de kommunala och regionala utvecklingsplanerna och den faktiska marknaden. Stockholms län har 266 000 villor. I dagsläget är omsättningstakten ca 3 %. Under de mest gynnsamma omständigheter är detta den maximala bostadstillväxt som marknaden tål (givet alltså att den faktiska huvudmålgruppen är villaboende 55+). Av de önskade minst 16 000 nybyggda bostäderna per år är alltså bara 8-9 000 möjliga att förverkliga, och det förutsätter dessutom att de aktuella villaägarna faktiskt både vill ha, och har råd med, de nya lägenheterna. Med ett medelpris på 3,8 MSEK för den sålda villan är det antagligen högst hälften av villaägarna som får råd att köpa den nya lägenhet de önskar sig, och därför stannar allt fler kvar i sina villor. Och nyproduktionsmarknaden krymper i motsvarande grad.

Med de ytterligare bromsmekanismer som utgörs av reavinstskatt, markpriser, planprocesser och banker/finansiering är det alltså en mycket liten del av de potentiella nybyggnadsmarknaden som återstår och det är den vi ser idag. Ett miljonärsprogram, som arkitekten Fredrik von Platen har uttryckt det i tidningen Byggindustrin.

I dagsläget gäller det därför för bostadsutvecklare att vara extremt konkurrenskraftiga för att säkra en del av denna begränsade marknad. Både platsen och produkten måste vara perfekt attraktiva för att hitta köpare. Men den potentiella marknaden är egentligen mycket, mycket större. Den som förstår att minimera priset för välpositionerade bostadsprodukter, och därmed når fram även till andra målgrupper, kan börja se fram emot nybyggnadsvolymer som ingen har sett sedan miljonprogrammets dagar.

Ta IKEA som exempel på den prisstrategi som krävs. Hur hade IKEA sett ut idag om Ingvar Kamprads strategi hade varit att göra produkterna så dyra som möjligt? IKEA är faktiskt också det enda exemplet i modern tid (i alla fall i större skala) på en annorlunda prisstrategi för bostäder genom BoKlok, som togs fram i samarbete med Skanska för 10-15 år sedan. En succé eftersom man i detta fall sökte en prispressad produkt med hög kvalitet där den verkligen efterfrågas av marknaden.

Kundskaparna var med i strategiarbetet kring BoKlok. Jag ska berätta mer om den historien i ett kommande blogginlägg.

PS. Närmast följer ett frukostmöte om det här problemkomplexet, 11 februari 2014, 8.00 på Hilton Slussen. Läser du detta senast 10 februari så finns fortfarande en möjlighet att anmäla dig. Men skynda dig, det börjar bli fullt.

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 14 januari, 2014

Hur ska det gå till att få inflyttare?

Jag utlovade tidigare en diskussion om möjligheten för perifert belägna kommuner att få inflyttare i de för kommunerna mest attraktiva åldrarna, 25-45.

Folk byter kommun därför att de upplever att de på något sätt får väsentligt bättre värde för pengarna – bortsett från tillbakaflyttare, naturligtvis, som helt enkelt återvänder till det invanda. Värdet för pengarna ligger ofta i boendet, men kan också ligga i upplevda värden kring vardagslivet: Fritidsmöjligheter, skolor, trygghet, att få enklare vardag.

Det man ger upp är det invanda i att känna sin hemtrakt. Det är ingen liten invändning. Mycket av flyttmotståndet ligger i risken att känna sig som en outsider. Man hittar inte längre automatiskt i sin hemtrakt. Barnen tappar sina kompisar. Längre avstånd till jobbet gör pendlingen mer tidskrävande.

Känns detta som en klockren attraktion? Nej, det kan nog ingen tycka. Plussidan är behäftad med stora osäkerheter och minussidan med starka reservationer. Om detta är hela spelplanen så kan kommunerna i princip glömma inflyttarna i aktiv ålder.

Men det finns en faktor med kraft att förbättra plussidan. Den innebär att man släpper föreställningen om inflyttare som en demografisk målgrupp och i stället börja fundera på intressegemenskaper.

Det finns fler intressegemenskaper än man först tror. Man tenderar till exempel att se universitetsstäder som ungdomsstäder, men egentligen handlar det ju om en intressegemenskap kring kunskap. Högutbildade 25-30-åringar som börjar jobba på utbildningsorten och bildar familj är ett verkligt trumfkort i kampen om inflyttningen. Men det finns redan fler universitet än Sverige behöver.

Ute på landet finns naturliga intressegemenskaper. Det är framför allt jakten, men också en sorts gemensamt samhällsbyggnadsprojekt utanför det organiserade samhället. Man hjälps åt, helt enkelt, och skapar ett starkt kitt mellan de boende. Men den här formen av gemenskap är raka motsatsen till stadsutvecklarnas drömmar.

Om ett fritidsintresse får en så stark uppbackning av hemorten att det kan förvandlas till livsstil och kanske även försörjning, har vi en kommunal vinnare. Tänk på Åre, dit folk flyttar och etablerar företag för att kunna leva med skidintresset utanför knuten.  

Så vad kan en kommun aktivt stödja? Det handlar först och främst om att minska de negativa sidorna av en flytt och förstärka de positiva. Ett bekvämt pensionärsliv, med allt vad det kan innebära, är trots allt något som rätt många önskar sig, och där kommunen kan påverka utbudet av ”pensionärsmagneter”. En annan möjlighet är en satsning på ännu bättre kommunikationer. Några kommuner driver busslinjer med extrabekväma bussar till viktiga arbetsorter. Det kan få vågskålen att tippa över för dem som vacklar kring ett flyttbeslut.

Ser vi någon riktig vinnare? Njaee… om detta vore enkelt hade någon redan funnit framgångsreceptet.  Dags att helt enkelt gilla läget?

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 21 december, 2013

Två busslaster om dagen

Många har tagit till sig ovanstående tankemodell för Stockholms tillväxt. För närvarande ökar regionens befolkning med 35-40 000 personer per år och då är det ju en enkel match att översätta det till vanliga SL-bussar med plats för ca 50 personer. Men det ger samtidigt en bild av att samtliga dessa personer är inflyttare, och det är inte sant.

Liknelsen med bussarna finns även i en artikel i Byggindustrin som publicerades 13 december 2013. Extra intressant för oss eftersom det är vi på Kundskaparna som är intervjuade, och det bygger på sådant som vi och de nära kollegorna på Property People har lärt oss om framgångsrik fastighets- och samhällsutveckling. Läs gärna artikeln, den finns här (Byggindustrin sid 4-5 nr 41.)

Bussarna triggade dock en del respons, bland annat från Rune Andersson, näringslivsstrateg i Haningen kommun. Så här skrev Rune:  

”Det flyttar inte in två busslaster till Stockholms län varje dag. Befolkningen växer med den volymen, men tillväxten har olika källor. Av förra årets befolkningstillväxt på 35 533 personer var 13 402 (37,7%) födelseöverskott medan inflyttningsnettot var 21 892 och fördelade sig på invandring från utlandet med 16 810 och nettoinflyttning från övriga Sverige med 5 082 personer. Bruttoflyttströmmarna mellan Stockholms län och övriga landet 39 136 inflyttade och 34 054 utflyttade.

Det finns alltså en betydande dynamik bakom de nettosiffror som oftast redovisas och motsvarande finns förstås inom regionen där man också kan se betydande bruttoflöden om man tittar bakom nettosiffrorna. Jag brukar t ex peka på att (Haninges) befolkningsökning (cirka 1100 per år under senare tid) inte självklart i första hand ska tillskrivas hög attraktivitet, eftersom nettosiffran 2012 som exempel byggs upp av födelseöverskott +453, invandringsöverskott +764 och inrikes flyttminus -125. Det inrikes flyttnettot består i sin tur av inflyttning på cirka 4 800 och utflyttning med cirka 4 920, de mesta inrikes flyttningarna gäller förstås till och från orter inom länet.

Ja, det blev mycket siffror i det här men just formuleringen att ”det varje dag kommer två SL-bussar med människor som vill bo och arbeta i huvudstadsregionen” tycker jag leder tanken fel eftersom nästan 40 % av tillväxten genereras internt och nästan 50 % kommer från utlandet där bevekelsegrunderna bakom flytten till Stockholmregionen är mångskiftande. Detta förtar förstås inte behovet av att diskutera grundfrågan, var och hur de ska bo. Men precis som ni diskuterar i er artikel så behöver vi nog på många håll titta lite djupare bakom både nettosiffrorna och hur vi ska planera och bygga för att människor här ska kunna hitta boende som passar i den mångfald som regionen utgör”, avslutar Rune Andersson.

Javisst, vi kan bara hålla med. De inflyttare som verkligen kommer utifrån är en nog så knepig problematik, men det är inte den utmaningen som kommunernas samhällsbyggande mest bör bekymra sig över. Det behövs en attraktiv kommun och attraktiva bostäder. Och tillräckligt stora målgrupper som verkligen vill ha dessa bostäder och har råd med dem. Det låter ju inte så svårt, men den enkla ekvationen har ingen löst framgångsrikt sedan miljonprogrammets dagar. Nu börjar det bli bråttom.