Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 12 oktober, 2011

En historia om dubbla verkligheter

Jag blev påmind om mitt ganska långa liv som copywriter via bloggen notabene och Carin Fredriksson, som under många år drev den utmärkta reklambranschtidningen Quo Vadis.

På bloggen återupplivar hon några Quo Vadis-artiklar om en copywriter vid namn Sam Katz, en synnerligen färgstark man som ristade outplånliga spår i dem som mötte honom. Sam Katz (död sedan 1990-talet) var amerikan och hamnade i Sverige tack vare kärleken till en danska. I Sverige fortsatte han under hela sitt återstående liv att vara en kolerisk och aggressiv, högljudd och gåpåig, amerikansktalande och -skrivande copywriter. Förvisso inte utan en kärna av genuint engagemang och yrkesskicklighet, men en ”pain in the ass” för lugna och resonabla svenskar.

Historien om Sam Katz berättas bäst av Carin Fredlund, läs hennes blogg. Men även jag har träffat Sam Katz, som ni förstår av denna upptakt. Och det jag egentligen vill berätta är en historia som belyser vad som händer med en del personer när de får uppmärksamhet. De väljer att komma ihåg verkligheten som de passar dem. Inte som den faktiskt var (uppfinner examina och titlar de aldrig har haft, till exempel).

Runt 1980, när jag var ung copywriter på Anderson & Lembke, mötte jag Sam Katz i rollen som kreativ coach.

Ett pågående projekt handlade om plåttakpannor från Plannja. Sam Katz blev i vederbörlig ordning missnöjd med de idéer som låg på bordet. Han gick upp i varv och skrek, som jag minns det, ungefär så här: ”You guys don’t cut it. Where are your brains? It’s not fucking leakproof ! A nice design is just bullshit! Test the limits and start asking the real questions! Can you eat it? Can you fart it? Can it feel? Can it fly?”

Varpå han öppnade fönstret på 6:e våningen och slängde ut det ganska stora plåtsjoket, utan att kolla vad som fanns nedanför.

Ingen dog, tursamt nog. Men jag blev inte imponerad av den här demonstrationen.

Den här historien kan man läsa även i hans egen tappning i Quo Vadis. Detta hände då i New York, det var på 24:e våningen, det var inte han som slängde, och det som slängdes var en vanlig betongpanna och de kollade noga att ingen var nedanför. Det fanns också ett rationellt skäl, höll den verkligen så bra som tillverkaren sade? Sam Katz ville visa hur han på ett både genomtänkt och kreativtsätt tänjer på gränserna, för att lära tröga svenska copywriters att bli bättre.

Vad han i själva verket gjorde var ju rena vansinnet. Och coachningen slutade också där och då, som jag minns det. 

 PS. Det gick definitivt inte till så här till vardags, det kan jag intyga. Även om det hände både ett och annat som tål att berättas, vilket jag kanske gör framöver.

Kommentera