Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 17 december, 2011

Betong och advokater

Den välkände formgivaren och arkitekten Jonas Bohlin gav mig en gång en lektion i hur upphovsmannarätt kan tillämpas.

På reklambyrån Indigo hade vi en betongtillverkare som uppdragsgivare. Vi hade tillsammans med dem kommit fram till att en kommande reklamkampanj skulle handla om betongens mindre kända möjligheter. Det föll sig då rätt naturligt att illustrera med ett foto på Bohlins skapelse ”Concrete”, som hade något år på nacken och fortfarande sågs som något helt nytt i stolväg. Den stod dessutom i rätt många exemplar i företagets styrelsrum, så tanken var inte ny för uppdragsgivaren.

Vi insåg att Concrete sannolikt var behäftad med någon slags upphovsrätt, men tyckte också att det vore tämligen okontroversiellt att låta stolen pryda framsidan av en betongtillverkares idébroschyr. Vi hörde därför av oss till möbeltillverkaren Källemo som hade tagit upp tillverkning av stolen. Deras VD tyckte precis som vi att det var ett logiskt sammanhang och att all exponering bar något positivt med sig. Vi fick skriftligt OK på att använda Concrete och tänkte därmed att allt var frid och fröjd. Av praktiska skäl lånade vi en av styrelserummets stolar för fotograferingen.

Ett halvår efter publiceringen av broschyren kom ett brev från en advokatbyrå som bevakade Jonas Bohlins upphovsmannarätt. De hade noterat att vi hade publicerat en bild av Concrete utan Bohlins tillstånd och ville nu veta hur vi hade för avsikt att kompensera honom för detta.

Med Källemobrevet i handen skrev jag att vi faktiskt hade det begärda tillståndet, men att vi med tanke på vår uppdragsgivares verksamhet och Bohlins kända konstnärskap nog skulle kunna utverka en gratis betongleverans inför nästa projekt, som en respektfull markering.

Nästa brev från advokatbyrån hade den raka innebörden ”See you in court”. Jag insåg att det inte var läge för mer humor, ringde till advokatbyrån och fick tala med en gravallvarlig man som sa att en förlikning skulle kunna ske för 25.000 kronor, annars kunde vi räkna med både skadestånd och motpartens rättegångskostnader.

Nu kom jag till sist på att fråga hur det kunde komma sig att Källemos intyg inte gällde, när nu Källemo faktiskt både tillverkade, sålde och gjorde reklam för stolen. ”Det är inte Källemos stol ni har fotograferat”, sa advokaten.

Det visade sig att Jonas Bohlin hade låtit göra ett 30-tal stolar med sits och rygg helt i betong, och att det var ett tiotal av dessa som betongbolaget hade köpt till styrelserummet. Denna stol ansågs vara ett konstverk och all exponering av detta i kommersiella sammanhang kostade pengar till konstnären. Källemo hade i själva verket modifierat stolen med ryggstöd och sits i trä och det var enbart den vi hade tillstånd att använda i broschyren.

 

Det var naturligtvis bara att betala. Sens moral: Upphovsmannarätten kan ha väl dolda fallgropar. Det lönar sig inte att skoja med advokater. Och ifall någon undrar, jag tillhör inte Jonas Bohlins fan club.

Kommentera