Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 5 januari, 2012

Slicka uppåt, sparka nedåt

Den framgångsrike karriäristen vet hur man levererar överdrivet goda nyheter till högsta ledningen och lägger snabbt skulden för misslyckanden på någon annan person litet längre ned i makthierarkin.

Själv fick jag en demonstration av hur man undviker misslyckanden av en trevlig skåning, en ”coming man” inom ABB i början av 80-talet.

Arbetsgruppen från reklambyrån var där för att hjälpa Mr-soon-to-be-big med en presentation vid en viktig konferens. Eftersom detta var före datorernas tid var våra skisser tecknade och självklart en smula naiva. Det gällde för kunden att ha en viss fantasi och tro på att det slutliga resultatet blev proffsigt. Vilket det givetvis skulle bli, AV-tekniken var något av det mest avancerade vi hade på den tiden.

Det handlade om ett bildspel där vår man till slut skulle tona fram ur bilden av sig själv med hjälp av litet fyrverkerier och allmänt oväsen. Smakfullt eller ej, karriäristen blev i alla fall eld och lågor över detta, så vi hade förstått vad som gick hem hos honom. Så långt, allt väl.

Emellertid tyckte han att förslaget också skulle visas upp för hans närmaste chef, en man som inte hade varit inblandad i projektet och som vi aldrig hade träffat. Det kändes ju inte helt bra, men den entusiastiske skåningen försäkrade oss om att det bara var en formsak. Vi skyfflades in till den mäktiges stora hörnrum, där han tronade bakom ett kliniskt rent skrivbord på ett uppbyggt podium. Vi hänvisades till enkla stolar nedanför podiet och våra näsor nådde knappt äver skrivbordskanten.

Vår skånske vän tog kommandot över presentationen: ”Ja, du vet konferensen si-och-så, grabbarna på reklambyrån har kommit med ett uppkast som jag tänkte be dig ha en åsikt om.” Och så förklarade han bildspelet fram till slutet, som beskrevs som ”… och så börjar det ryka, och så smäller det, och så kliver jag fram ur röken. Vad tycker du?”

Den mäktige ändrade inte en min under denna presentation. Han tittade på skåningen och sa ”Det här tycker jag inte var särskilt intelligent.” Varvid vår karriärist säger ”Nej, det tyckte inte jag heller. Jag ville bara ha din bekräftelse.” Varefter vi snabbt lämnade rummet, och vår man gjorde oss inte ens sällskap utan försvann helt sonika i den stora kontorsbyggnaden och lämnade oss att hantera återtåget på egen hand.

Det dröjde inte särkilt många år innan vår man hade nått en position som hög chef inom ABB. Givetvis hörde vi inte av honom något mer och ABB försvann som uppdragsgivare. Han klättrade sedan vidare i andra organisationer, och har ett otal VD-poster i bagaget samt många fina styrelseuppdrag när nu pensionen närmar sig. En fin karriär av en skicklig karriärist. Och framgångsformeln ”lick upwards, kick downwards” har ännu en gång bevisat att den fungerar klockrent.

Kommentera