Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 14 maj, 2012

Lorem ipsum på er

Detta är en markeringstext. Syftet med en sådan är att visa vilket intryck den färdiga texten kommer att ge ur utformningssynpunkt, vilket innebär att du kan fundera över typsnitt, textens storlek och spaltens bredd. Om du däremot sätter igång att läsa texten, kommer du med tiden att upptäcka att du inte har läst någonting, vilket kan komma att bli en frustrerande upplevelse.

Detta dök upp vid en Googlesökning häromdagen. Till min förtjusning, eftersom det är jag som är den ursprungliga författaren till denna odödliga drapa. Vid närmare sökning kunde jag konstatera att den har letat sig in i rätt många sökbara dokument.

När en reklambyrå vill visa ett förslag på till exempel en annons, är det vanligt att man använder sig av så kallad markerings- eller exempeltext. Den mest kända markeringstexten är Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit…Etc, etc, stympat allt efter behovet av bokstäver.

Det är art directorns jobb som huvudsakligen speglas  – så här ser typsnittet ut, så här kommer annonsen att bli. Som copywriter skriver man några rubriker och kanske några inledningsrader men lämnar resten av texten åt framtiden.

Det finns även andra markeringstexter, en gammal goding börjar med Träutensilierna i ett tryckeri äro… Eller så kunde art directorn helt enkelt ta en tidningstext vilken som helst, klippa litet indrag och ojämna rader, och så hade man sin markeringstext.

Den sistnämnda metoden ställde en gång till ett intressant problem. Kunden betraktade nämligen broschyrförslaget med markeringstext ur en tidskrift, som ett komplett förslag och började omedelbart att korrläsa med rödpennan i högsta hugg. Det var inte förrän han bläddrade till nästa uppslag som vi insåg vad som pågick.

Hur säger man åt en person att han har ägnat sin språkgranskning åt en helt irrelevant text som är hårt stympad och egentligen oläsbar, utom i korta sekvenser? Och när han dessutom börjar sammanfatta att ”det blir bra det här, med litet småändringar”? Det blev ju inte riktigt bra, om man säger så.

Jag bestämde mig då att ge både honom och eventuella framtida ”oslipade knivar” en självförklarande instruktion och kanske en liten ”hint” om hur jag såg på personens mentala status också. Jag konstruerade en loop som började med inledningsraderna i denna text och i princip fortsätter hur länge som helst:

Ska tidsslöseriet fortsätta i all oändlighet? Det här är inte bara skamligt, det är faktiskt en markeringstext, för den händelse du inte har förstått att det blir enklare att se hur den färdiga annonsen eller broschyren kommer att se ut.

Detta är alltså en markeringstext. Syftet med en sådan…

Detta blev byråns egen markeringstext och därifrån har den alltså letat sig vidare. En listigt uttänkt förolämpning gläder uppenbarligen fler än mig. Lorem ipsum!

 

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 9 maj, 2012

Hurra för medelmåttorna!

Jag noterade redan i gymnasiet att de smartaste eleverna inte automatiskt blir de mest framgångsrika i karriären. Smart kan naturligtvis ha flera betydelser, men jag tänker då närmast på kvicktänkta, lättlärda ungdomar som kunde göra bra ifrån sig inom många olika ämnen på gymnasienivå. Den allmänna uppfattningen var ju att det var dem man skulle få se i företagens och samhällets topp. Men med större delen av arbetslivet bakom mig kan jag nu konstatera att teorin inte riktigt stämmer.

Det fanns andra i klassen som hade svårare att lära sig, svårare att sortera sina tankar och svårare att uttrycka sig. Jag vet givetvis inte exakt hur det har gått med alla mina klasskamrater från gymnasiet, men jag umgås fortfarande med någon som känner några till, och ibland skymtar ett bekant namn förbi i tidningen. Och jag tycker mig se att det är några av dessa medelmåttor som har lyckats bäst. Ja, medelmåttor därför att de varken var bäst eller sämst, utan helt enkelt utgjorde större delen av normalfördelningskurvans population. De som verkligen tvingades plugga för att prestera OK, snarare än glidarna som kunde klara det mesta med toppbetyg utan att slösa energi på djupinlärning.

De två starkast lysande stjärnorna från den tiden har jag inte sett i något offentligt eller medialt sammanhang. Och det kanske har sina naturliga förklaringar. Det blir svårare sen, nämligen. Jag gled också genom gymnasiet. På KTH höll gymnasietidens avspända förhållande till läxorna på att sätta krokben för mig. Det gick inte att ta till sig kunskaper ens på KTHs nybörjarnivå genom att bara halvplugga. Efter två år låg jag ett helt år efter med studierna, och det var bara genom att lumpen gav ett ofrivilligt uppehåll på ett år, och sedan en rätt tuff satsning på att verkligen lära mig att plugga, som jag till slut tog min examen utan att bli långliggare, men till priset av mediokra betyg. På sätt och vis blev det faktiskt livsavgörande, men det är en annan historia.

Jag hade en klasskompis från gymnasiet med mig till samma linje på KTH. Medan jag kom in med lätthet halkade han in på reservantagningen, under betygsgränsen och efter sena återbud från andra studenter. Men det stod snart klart att det var han som kunde konsten att plugga, och med tilltagande mognad så sprang han kvickt förbi mig till en strålande teknikkarriär.

Från KTH känner jag igen ett flertal andra personer som har nått mycket långt i sina yrkeskarriärer. Vi såg precis lika slöa ut allihop, som jag minns det. De stack inte ut på något annat sätt än att de tog tag i pluggandet från första början. Vilket med tiden dock gjorde mycket stor skillnad.

Man behöver givetvis inte bli praktiserande ingenjör bara för att man har gått på KTH. Tillvaron är full av medelåldringar som gör något helt annat än de ursprungligen tänkte sig. Och lycka är inte automatiskt kopplad till chefsjobb och makt. Men jag är rädd för att det numera inte är lika enkelt att byta spår.

Undra på att mitt valspråk alltid har varit att ”ingenting är så enkelt som det ser ut”. Det är medelmåttighet som lägger grunden för framgång. Berätta det gärna för dina barn.

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 2 maj, 2012

En fråga om sunt förnuft

Sunt förnuft är ett begrepp som väcker heta känslor. På den utmärkta bloggen Digital Magi skriver Andreas Eldh:

”Sunt förnuft används för att beskriva sådant som man tycker är så självklart att det inte behöver motiveras, förklaras eller diskuteras. Samtidigt används det i stort sett uteslutande för att döma eller nedvärdera någon som saknar detta vanliga sunda förnuft och följaktligen har gjort något som vem som helst hade kunnat lista ut var ”rätt”. Om hen bara hade haft lite vanligt sunt förnuft alltså.

Det sunda förnuftet är en ursäkt för att inte tänka. Det är en hänvisning till gällande normer, moral eller ”magkänsla”. Det är ett sätt att säga att man är fullkomligt säker på sin sak men att man inte har en aning om varför man har rätt. Det sunda förnuftet är principlöst, fritt flytande och fördummande. Tänk efter innan du hänvisar till det.”

Einstein tillskrivs citatet ”common sense is the collection of prejudices acquired by age eighteen” och menar väl därmed att det så kallade sunda förnuftet i själva verket hindrar oss från att tänka förnuftigt.

Någon menar att man förväxlar innebörden med uttrycket ”educated guess” vilket innebär att man på bas av kunskap och erfarenhet fyller i saknade fakta och därmed skapar en helhet som mycket väl kan vara korrekt. Men det är alltså inte samma sak som sunt förnuft, som enligt Merriam-Webster Online är ”beliefs or propositions that most people consider prudent and of sound judgement, without reliance on esoteric knowledge or study or research, but based on what they see as knowledge held by people in common”. Och alltså saknar en definierad kunskapsbas.

Så vad tycker jag själv? Jag vrider mig som en mask när människor drar svepande slutsatser baserade på otillräcklig information, så jag sällar mig definitivt till dem som tycker att ”sunt förnuft” bör förses med varningsflagg.

Sunt förnuft är något djupt egocentrerat. I vårt arbete med kund- och marknadsanalyser händer det ibland att vi även frågar hur man internt hos uppdragsgivaren tror att kunder och marknad ser på företaget. Det skulle kunna bli en educated guess, men är ofta helt uppåt väggarna, därför att de flesta ser till sig själva och inte kan sätta sig in i någon annans verklighet.

Det funkar helt enkelt inte om man inte har all nödvändig kundskap: Kund- och marknadsanalyser, djupintervjuer med nyckelpersoner, business intelligence om konkurrenter, trender och nyheter, fokusgrupper för att testa marknadskoncept, etc. Det säger ju sunda förnuftet.