Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 9 maj, 2012

Hurra för medelmåttorna!

Jag noterade redan i gymnasiet att de smartaste eleverna inte automatiskt blir de mest framgångsrika i karriären. Smart kan naturligtvis ha flera betydelser, men jag tänker då närmast på kvicktänkta, lättlärda ungdomar som kunde göra bra ifrån sig inom många olika ämnen på gymnasienivå. Den allmänna uppfattningen var ju att det var dem man skulle få se i företagens och samhällets topp. Men med större delen av arbetslivet bakom mig kan jag nu konstatera att teorin inte riktigt stämmer.

Det fanns andra i klassen som hade svårare att lära sig, svårare att sortera sina tankar och svårare att uttrycka sig. Jag vet givetvis inte exakt hur det har gått med alla mina klasskamrater från gymnasiet, men jag umgås fortfarande med någon som känner några till, och ibland skymtar ett bekant namn förbi i tidningen. Och jag tycker mig se att det är några av dessa medelmåttor som har lyckats bäst. Ja, medelmåttor därför att de varken var bäst eller sämst, utan helt enkelt utgjorde större delen av normalfördelningskurvans population. De som verkligen tvingades plugga för att prestera OK, snarare än glidarna som kunde klara det mesta med toppbetyg utan att slösa energi på djupinlärning.

De två starkast lysande stjärnorna från den tiden har jag inte sett i något offentligt eller medialt sammanhang. Och det kanske har sina naturliga förklaringar. Det blir svårare sen, nämligen. Jag gled också genom gymnasiet. På KTH höll gymnasietidens avspända förhållande till läxorna på att sätta krokben för mig. Det gick inte att ta till sig kunskaper ens på KTHs nybörjarnivå genom att bara halvplugga. Efter två år låg jag ett helt år efter med studierna, och det var bara genom att lumpen gav ett ofrivilligt uppehåll på ett år, och sedan en rätt tuff satsning på att verkligen lära mig att plugga, som jag till slut tog min examen utan att bli långliggare, men till priset av mediokra betyg. På sätt och vis blev det faktiskt livsavgörande, men det är en annan historia.

Jag hade en klasskompis från gymnasiet med mig till samma linje på KTH. Medan jag kom in med lätthet halkade han in på reservantagningen, under betygsgränsen och efter sena återbud från andra studenter. Men det stod snart klart att det var han som kunde konsten att plugga, och med tilltagande mognad så sprang han kvickt förbi mig till en strålande teknikkarriär.

Från KTH känner jag igen ett flertal andra personer som har nått mycket långt i sina yrkeskarriärer. Vi såg precis lika slöa ut allihop, som jag minns det. De stack inte ut på något annat sätt än att de tog tag i pluggandet från första början. Vilket med tiden dock gjorde mycket stor skillnad.

Man behöver givetvis inte bli praktiserande ingenjör bara för att man har gått på KTH. Tillvaron är full av medelåldringar som gör något helt annat än de ursprungligen tänkte sig. Och lycka är inte automatiskt kopplad till chefsjobb och makt. Men jag är rädd för att det numera inte är lika enkelt att byta spår.

Undra på att mitt valspråk alltid har varit att ”ingenting är så enkelt som det ser ut”. Det är medelmåttighet som lägger grunden för framgång. Berätta det gärna för dina barn.

Kommentera