Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 26 november, 2012

Uppgång och fall i reklamvärlden

Jag blev copywriter genom att vara en medelmåttig civilingenjör, för att anknyta till ett tidigare inlägg. Tanken var att jag skulle konstruera lastbilar på Scania. Detta var visserligen lågkonjunkturåret 1977, men jag hade säkert fått jobb med litet mer spets i betygen. Många av mina dåvarande studiekompisar hade samma plan och de flesta fick jobb på Scania, men inte jag.

Det finns ju inte så många fordonsindustrier i Stockholmstrakten så det blev nödvändigt att tänka om. Och så fanns det en dag en platsannons, ”Till en civilingenjör som gillar att skriva”. Annonsören hette Anderson & Lembke och orden i annonsen träffade mig som ett blixtnedslag: Det var ju uppenbart att jag hade skrivförmåga, hur sjutton skulle jag annars ha klarat att skyla över så mycket okunskap?

I september 1978 klev jag för första gången in genom dörren hos reklambyrån Anderson & Lembke på Vintergatan i Sundbyberg. Det var en fantastisk skola på alla sätt och vis. Det var skarpt läge direkt. Dörren stod öppen till direktionsrummen hos kundföretagen men förväntningarna var också mycket höga. Det var bara att lära sig leverera.

Anderson & Lembke hade skapat en ny nisch redan på sextiotalet genom att lägga beslag på business-to-businessreklamen. På sjuttiotalet gick det som tåget. Vid den här tidpunkten fanns A&L-byråer i Helsingborg, Malm och Göteborg förutom två i Stockholm. Även i Helsingfors var A&L representerat. Det borde ha varit ett närmast ointagligt försprång. Men Anderson &Lembe hade inte förmågan att kitta ihop verksamheten så att den höll i längden. Siktet var inte inställt på medarbetaren, utan på jordgloben. Likt IT-eran 20 år senare skulle nu också den internationella arenan erövras och duktiga medarbetare skickades till både London och New York, senare också till Amsterdam och Paris för att etablera nya prickar på världskartan.

Intresset för de övriga medarbetarnas dagliga slit var minimalt. Och dessa tog följaktligen sin A&L-renommé och gick till nya jobb. Så här i efterhand inser jag att verksamheten närmast hade svängdörrar. Kring 1980 hade Ehrenstråhle, Welinder, Blomquist och tiotals andra byråer blivit konkurrenter att räkna med – i de flesta fall med en eller flera före detta A&L-medarbetare som drivkraft. Både en och två av dessa konkurrenter hade också etablerats med Anderson & Lembke som delägare i bakvända försök att behålla spretiga medarbetare.

Det höll naturligtvis inte. Medarbetarna i Göteborg, Malmö och Helsingborg startade eget med stor framgång och A&L föll ihop. De internationella satsningarna, med undantag av USA, föll ihop som suffléer. Finnarna gick sin egen väg, som de egentligen alltid hade gjort. Stockholmsimperiet rann sakta men säkert ut i sanden. Till slut fanns A&L enbart i USA. 1997 var det definitivt slut, när också den byrån såldes.

Allt var givetvis inte elände. Många bra verksamheter föddes ur askan av A&L. USA-verksamheten var mycket framgångsrik och såldes uppenbarligen för en bra slant i slutändan. Men de ursprungliga grundarna tappade greppet.

De flesta reklambyråer tycks gå liknande öden till mötes – uppgång, storhetstid, utförsbacke, sedan slutet i form av upplösning och/eller konkurs. Alla utom dagens Forsman & Bodenfors, som fortsätter att växa sedan mer än 30 år. A&L hade likt de flesta några få huvudägare medan F&B tror på ett brett personalägande. Ägarformen kanske ändå har avgörande betydelse. Jag återkommer i den här frågan, som är viktig för alla konsultföretag.

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 23 november, 2012

Galne Jan

 

Låt oss bjuda in till frukost/lunch/after work! Se där vilken bra idé. Synd bara att den är behäftad med många fallgropar.

Jag jobbade en gång med ett företag som hyr ut växter till företag. En trevlig tjänst som dock kräver att initiativtagaren på företaget är litet extra förtjust i växter, annars är det enkelt avfärdat som en onödig kostnad.

Vi kom på att man skulle kunna hitta dessa växtambassadörer genom att bjuda in utvalda kunder och prospects till speciella utförsäljningar av växter. Platsen skulle vara företagets egen stora källare, där de i vanliga fall förberedde växter för leverans. Vi tänkte oss att det som skulle säljas var det egna sortimentet.

Ägaren till företaget, Jan, var en person som hade ett helt känslobefriat förhållande till växter, men han gillade att tjäna pengar och ställde gärna upp med det lilla extra för att få sälja. Vid den här tiden hade H&M fått uppmärksamhet för sitt Galne Gunnar-koncept. Så det blev alltså Galne Jan. Och datum spikades.

Galne Jan levde upp till namnet. Han hade inga som helst planer på att hålla sig till det ordinare, tåliga, icke-blommande sortimentet. Han förvandlade källaren till en stormarknad med tusentals blommande växter, inköpta för detta enda tillfälle, och han skulle själv stå i kassan och pruta på sina redan låga priser för att skapa marknadskänsla.

Laddat för succé alltså. Men efter ett noggrant arbete med inbjudningslistor, inbjudningskort etc så kom ändå bara en handfull personer till premiären.

Det hade varit förståeligt om Galne Jan hade dödförklarats direkt efter en sådan antiklimax. Men det var ju detta med Hockey-VM som började samma dag.

Vi kör en gång till, sa Jan. Han bullade upp hela konceptet igen, denna gång efter noggrannare kontroll av almanackan. Om nu blev det plötsligt invasion. Källaren såg ut som tunnelbanan i rusningstid. Och mitt i allt stod Jan himself och sålde för allt vad tygen höll, billigare och billigare, med ett leende från öra till öra. Succé är ett alltför svagt ord, kunderna mindes detta i många år och nyförsäljningen fick en rejäl kick.

Man missar lätt att ett företagsevent kan krocka med något annat som berör exakt samma målgrupp. Det kanske är budgetarbete på gång eller en mässa som engagerar många. Speciellt skolan är faktor X, åtminstone för dem som inte själva har barn i skolåldern. Det pågår kanske ett skollov, till exempel höstlovet som man själv aldrig hade och därför förbiser. Man tar ett datum för nära terminsstarten eller terminsslutet i skolan och missar att detta skapar massor av aktiviteter som involverar föräldrarna.

Sens moral: Ge inte upp. ”If it’s worth doing, it’s worth doing right.”

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 9 november, 2012

Kartlagd in på bara mässingen?

Det skulle egentligen handla om värdet av professionella nätverk. Jag hade börjat gilla LinkedIn, även om man lätt kan konstatera att jag själv har en mycket passiv närvaro. Det är ju en utmärkt idé att fokusera ett nätverk kring den professionella identiteten. Men nu börjar jag undra vad LinkedIn egentligen håller på med.

Det händer att någon skickar en förfrågan till mig om jag vill vara med i hans/hennes nätverk. Det handlar ibland om människor som jag inte har haft kontakt med på många, många år, men jag vet vem det är och svarar kanske ja därför att jag ser det som en trevare om förnyad kontakt.

Emellertid slog det mig att ingen av dessa faktiskt har hört av sig. Märkligt, varför skulle en gammal kompis från 80-talet först vilja ha mig i sitt nätverk och sedan inte göra något?

Sedan visar det sig att andra har fått förfrågningar från mig. Men jag garanterar, inte en enda förfrågan har jag skickat. Det visar sig vid litet rundfrågande att flera har råkat ut för samma sak. Någon har till och med fått mail från bekanta som har tyckt att personen i fråga är litet väl på hugget med nätverksbyggande på LinkedIn, trots att han aldrig har gjort någon förfrågan.

Skriver alltså LinkedIn på eget bevåg förfrågningar från en person till en annan utan att fråga? Jag börjar tro att det är så det fungerar, och om det är en riktig förmodan tar jag tillbaka allt positivt jag har sagt om LinkedIn.

Det finns ju också en enklare nivå av automatiskt nätverkande, där LinkedIn listar massor av människor och säger att jag kanske känner dem och vill vara med i deras nätverk. Det framställs inte som att de uttryckligen vill ha mig i sitt nätverk, utan det är LinkedIn som öppet försöker föra ihop oss. Det kan man ju tycka är OK. Men jag börjar tveka även där.

Märkligt nog brukar jag på något sätt känna hälften av dem, även om det är ytligt. Hur går detta egentligen till? Det är i alla fall inte bara min e-post som scannas av (det dyker upp kontakter som jag har haft för många år sedan men senare raderat – hur det nu kan gå till). Jag kanske aldrig har haft personlig kontakt med en person som föreslås, men jag har sökt dem på Google. Alltså har man koll på mina sökningar. Grannar dyker upp, alltså jämför man våra adresser. Gamla KTH-are dyker upp, alltså jämför man mina examina med andras. Och så vidare.

När jag nu skriver detta framstår detta som ett gigantiskt intrång i min privata sfär. Är det så här det går till när man visar aktieägarna vilken fantastisk tillväxt företaget har?

Du som läser detta, känner du igen dig? Skicka gärna ett mail till mig, lars.stromqvist@kundskaparna.com.