Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 26 november, 2012

Uppgång och fall i reklamvärlden

Jag blev copywriter genom att vara en medelmåttig civilingenjör, för att anknyta till ett tidigare inlägg. Tanken var att jag skulle konstruera lastbilar på Scania. Detta var visserligen lågkonjunkturåret 1977, men jag hade säkert fått jobb med litet mer spets i betygen. Många av mina dåvarande studiekompisar hade samma plan och de flesta fick jobb på Scania, men inte jag.

Det finns ju inte så många fordonsindustrier i Stockholmstrakten så det blev nödvändigt att tänka om. Och så fanns det en dag en platsannons, ”Till en civilingenjör som gillar att skriva”. Annonsören hette Anderson & Lembke och orden i annonsen träffade mig som ett blixtnedslag: Det var ju uppenbart att jag hade skrivförmåga, hur sjutton skulle jag annars ha klarat att skyla över så mycket okunskap?

I september 1978 klev jag för första gången in genom dörren hos reklambyrån Anderson & Lembke på Vintergatan i Sundbyberg. Det var en fantastisk skola på alla sätt och vis. Det var skarpt läge direkt. Dörren stod öppen till direktionsrummen hos kundföretagen men förväntningarna var också mycket höga. Det var bara att lära sig leverera.

Anderson & Lembke hade skapat en ny nisch redan på sextiotalet genom att lägga beslag på business-to-businessreklamen. På sjuttiotalet gick det som tåget. Vid den här tidpunkten fanns A&L-byråer i Helsingborg, Malm och Göteborg förutom två i Stockholm. Även i Helsingfors var A&L representerat. Det borde ha varit ett närmast ointagligt försprång. Men Anderson &Lembe hade inte förmågan att kitta ihop verksamheten så att den höll i längden. Siktet var inte inställt på medarbetaren, utan på jordgloben. Likt IT-eran 20 år senare skulle nu också den internationella arenan erövras och duktiga medarbetare skickades till både London och New York, senare också till Amsterdam och Paris för att etablera nya prickar på världskartan.

Intresset för de övriga medarbetarnas dagliga slit var minimalt. Och dessa tog följaktligen sin A&L-renommé och gick till nya jobb. Så här i efterhand inser jag att verksamheten närmast hade svängdörrar. Kring 1980 hade Ehrenstråhle, Welinder, Blomquist och tiotals andra byråer blivit konkurrenter att räkna med – i de flesta fall med en eller flera före detta A&L-medarbetare som drivkraft. Både en och två av dessa konkurrenter hade också etablerats med Anderson & Lembke som delägare i bakvända försök att behålla spretiga medarbetare.

Det höll naturligtvis inte. Medarbetarna i Göteborg, Malmö och Helsingborg startade eget med stor framgång och A&L föll ihop. De internationella satsningarna, med undantag av USA, föll ihop som suffléer. Finnarna gick sin egen väg, som de egentligen alltid hade gjort. Stockholmsimperiet rann sakta men säkert ut i sanden. Till slut fanns A&L enbart i USA. 1997 var det definitivt slut, när också den byrån såldes.

Allt var givetvis inte elände. Många bra verksamheter föddes ur askan av A&L. USA-verksamheten var mycket framgångsrik och såldes uppenbarligen för en bra slant i slutändan. Men de ursprungliga grundarna tappade greppet.

De flesta reklambyråer tycks gå liknande öden till mötes – uppgång, storhetstid, utförsbacke, sedan slutet i form av upplösning och/eller konkurs. Alla utom dagens Forsman & Bodenfors, som fortsätter att växa sedan mer än 30 år. A&L hade likt de flesta några få huvudägare medan F&B tror på ett brett personalägande. Ägarformen kanske ändå har avgörande betydelse. Jag återkommer i den här frågan, som är viktig för alla konsultföretag.

Kommentera