Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 21 december, 2013

Två busslaster om dagen

Många har tagit till sig ovanstående tankemodell för Stockholms tillväxt. För närvarande ökar regionens befolkning med 35-40 000 personer per år och då är det ju en enkel match att översätta det till vanliga SL-bussar med plats för ca 50 personer. Men det ger samtidigt en bild av att samtliga dessa personer är inflyttare, och det är inte sant.

Liknelsen med bussarna finns även i en artikel i Byggindustrin som publicerades 13 december 2013. Extra intressant för oss eftersom det är vi på Kundskaparna som är intervjuade, och det bygger på sådant som vi och de nära kollegorna på Property People har lärt oss om framgångsrik fastighets- och samhällsutveckling. Läs gärna artikeln, den finns här (Byggindustrin sid 4-5 nr 41.)

Bussarna triggade dock en del respons, bland annat från Rune Andersson, näringslivsstrateg i Haningen kommun. Så här skrev Rune:  

”Det flyttar inte in två busslaster till Stockholms län varje dag. Befolkningen växer med den volymen, men tillväxten har olika källor. Av förra årets befolkningstillväxt på 35 533 personer var 13 402 (37,7%) födelseöverskott medan inflyttningsnettot var 21 892 och fördelade sig på invandring från utlandet med 16 810 och nettoinflyttning från övriga Sverige med 5 082 personer. Bruttoflyttströmmarna mellan Stockholms län och övriga landet 39 136 inflyttade och 34 054 utflyttade.

Det finns alltså en betydande dynamik bakom de nettosiffror som oftast redovisas och motsvarande finns förstås inom regionen där man också kan se betydande bruttoflöden om man tittar bakom nettosiffrorna. Jag brukar t ex peka på att (Haninges) befolkningsökning (cirka 1100 per år under senare tid) inte självklart i första hand ska tillskrivas hög attraktivitet, eftersom nettosiffran 2012 som exempel byggs upp av födelseöverskott +453, invandringsöverskott +764 och inrikes flyttminus -125. Det inrikes flyttnettot består i sin tur av inflyttning på cirka 4 800 och utflyttning med cirka 4 920, de mesta inrikes flyttningarna gäller förstås till och från orter inom länet.

Ja, det blev mycket siffror i det här men just formuleringen att ”det varje dag kommer två SL-bussar med människor som vill bo och arbeta i huvudstadsregionen” tycker jag leder tanken fel eftersom nästan 40 % av tillväxten genereras internt och nästan 50 % kommer från utlandet där bevekelsegrunderna bakom flytten till Stockholmregionen är mångskiftande. Detta förtar förstås inte behovet av att diskutera grundfrågan, var och hur de ska bo. Men precis som ni diskuterar i er artikel så behöver vi nog på många håll titta lite djupare bakom både nettosiffrorna och hur vi ska planera och bygga för att människor här ska kunna hitta boende som passar i den mångfald som regionen utgör”, avslutar Rune Andersson.

Javisst, vi kan bara hålla med. De inflyttare som verkligen kommer utifrån är en nog så knepig problematik, men det är inte den utmaningen som kommunernas samhällsbyggande mest bör bekymra sig över. Det behövs en attraktiv kommun och attraktiva bostäder. Och tillräckligt stora målgrupper som verkligen vill ha dessa bostäder och har råd med dem. Det låter ju inte så svårt, men den enkla ekvationen har ingen löst framgångsrikt sedan miljonprogrammets dagar. Nu börjar det bli bråttom.

Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 5 december, 2013

Var vill du bo nästa gång du flyttar?

De flesta flyttar korta sträckor inom samma kommun. Ett litet antal väljer dock att flytta längre bort. Några flyttar mot regionens centrum, i vårt fall Stockholm. Men de verkligt intressanta är de som flyttar längre bort från City. Ytterkommunerna inte bara längtar efter dem, de är mer eller mindre beroende av dessa utflyttare för att hålla fart på sin egen tillväxt. Så låt oss fundera på vad som krävs för att få människor att flytta dit.

En avgörande fråga för kommunbytare är den nya boplatsens attraktivitet – varumärkets positiva styrka, om man så vill. Och det är inte bara kommunen som avgör attraktiviteten. Alla vet ju att olika områden inom en kommun kan ha väldigt olika rykte.

Varifrån kommer dessa uppfattningar? Få kommuner ägnar sig åt att kommunicera sina styrkor, eller har inte uthållighet att göra det så att budskapen verkligen får genomslag. Därmed byggs varumärket dels av allmänna nyhetsmedier, dels av den direkta attitydöverföring som sker via bekantas bekanta och i grunden härstammar från dem som faktiskt bor på den aktuella platsen.

Dessa mekanismer är inte till varumärkesbyggandets fördel, tyvärr. Nyhetsmedia lever på problem, om man vill uttrycka det rått. Det som ger publicitet är kravaller, bränder, polisjakter och slagsmål. Framgångsrik stadsbyggnad, positiva händelser och nöjda innevånare syns aldrig i nyhetsflödet.

Det varumärke som härstammar från kommunens egna innevånare är problematiskt på ett annat sätt. Det speglar nämligen verkligheten. Och den är sällan så bra som man skulle önska.

De flesta svenska kommuner låter med jämna mellanrum SCB göra undersökningar av hur innevånarna ser på den egna kommunen. Man frågar om allt möjligt – kommunen som boplats, uppfattningen om kommunens olika verksamheter, samt möjligheten att själv påverka vad som sker. Betyget är i allmänhet ljummet. Och det blir sämre ju längre från Stockholm man kommer. Rättvist eller ej – så ser det i alla fall ut.

Vi arbetar tillsammans med Property People, som är specialiserade på utvecklingen av platsvarumärken. Och vi gjorde, som jag tidigare har berättat, en undersökning som ställer samman innevånarnas och möjiga inflyttares bild av ett antal kranskommuner kring Stockholm. Dels slog vi samman SCBs kommunundersökningar, dels intervjuade vi möjliga inflyttare i de flyttstråk som vi sedan tidigare vet existerar.

Utmaningen blir större och större ju längre från city man kommer. De flesta stora arbetsplatser ligger i eller intill Stockholm, vilket gör att innevånarna i avlägsna kranskommuner nästan alltid måste räkna med långa pendlingsavstånd och de problem som följer med detta.

I andra vågskålen ligger lägre boendekostnader, småskalighet, nära till naturen samt litet mer diffusa värden som trygghet. Men det visar sig att betygen generellt sjunker ju längre från Stockholm man kommer. Innevånarnas verklighetsbild stöder inte visionen om småskalighetens fördelar.

Dessa kranskommuner, som alltså i de flesta fall har ambitiösa tillväxtmål utifrån kännedomen om Stockholmsregionens automatiska tillväxt, har alltså svaga varumärken och låg attraktionskraft. Så hur ska det egentligen gå till att få inflyttare? Är det över huvud taget möjligt? Mer om detta i ett kommande inlägg.