Lars Strömqvist
lars.stromqvist@kundskaparna.com 14 januari, 2014

Hur ska det gå till att få inflyttare?

Jag utlovade tidigare en diskussion om möjligheten för perifert belägna kommuner att få inflyttare i de för kommunerna mest attraktiva åldrarna, 25-45.

Folk byter kommun därför att de upplever att de på något sätt får väsentligt bättre värde för pengarna – bortsett från tillbakaflyttare, naturligtvis, som helt enkelt återvänder till det invanda. Värdet för pengarna ligger ofta i boendet, men kan också ligga i upplevda värden kring vardagslivet: Fritidsmöjligheter, skolor, trygghet, att få enklare vardag.

Det man ger upp är det invanda i att känna sin hemtrakt. Det är ingen liten invändning. Mycket av flyttmotståndet ligger i risken att känna sig som en outsider. Man hittar inte längre automatiskt i sin hemtrakt. Barnen tappar sina kompisar. Längre avstånd till jobbet gör pendlingen mer tidskrävande.

Känns detta som en klockren attraktion? Nej, det kan nog ingen tycka. Plussidan är behäftad med stora osäkerheter och minussidan med starka reservationer. Om detta är hela spelplanen så kan kommunerna i princip glömma inflyttarna i aktiv ålder.

Men det finns en faktor med kraft att förbättra plussidan. Den innebär att man släpper föreställningen om inflyttare som en demografisk målgrupp och i stället börja fundera på intressegemenskaper.

Det finns fler intressegemenskaper än man först tror. Man tenderar till exempel att se universitetsstäder som ungdomsstäder, men egentligen handlar det ju om en intressegemenskap kring kunskap. Högutbildade 25-30-åringar som börjar jobba på utbildningsorten och bildar familj är ett verkligt trumfkort i kampen om inflyttningen. Men det finns redan fler universitet än Sverige behöver.

Ute på landet finns naturliga intressegemenskaper. Det är framför allt jakten, men också en sorts gemensamt samhällsbyggnadsprojekt utanför det organiserade samhället. Man hjälps åt, helt enkelt, och skapar ett starkt kitt mellan de boende. Men den här formen av gemenskap är raka motsatsen till stadsutvecklarnas drömmar.

Om ett fritidsintresse får en så stark uppbackning av hemorten att det kan förvandlas till livsstil och kanske även försörjning, har vi en kommunal vinnare. Tänk på Åre, dit folk flyttar och etablerar företag för att kunna leva med skidintresset utanför knuten.  

Så vad kan en kommun aktivt stödja? Det handlar först och främst om att minska de negativa sidorna av en flytt och förstärka de positiva. Ett bekvämt pensionärsliv, med allt vad det kan innebära, är trots allt något som rätt många önskar sig, och där kommunen kan påverka utbudet av ”pensionärsmagneter”. En annan möjlighet är en satsning på ännu bättre kommunikationer. Några kommuner driver busslinjer med extrabekväma bussar till viktiga arbetsorter. Det kan få vågskålen att tippa över för dem som vacklar kring ett flyttbeslut.

Ser vi någon riktig vinnare? Njaee… om detta vore enkelt hade någon redan funnit framgångsreceptet.  Dags att helt enkelt gilla läget?